kurojaki

alltså förut blev jag världigt ledsen
ledsen för att jag ska skiljas med mitt hjärta
som vanligt trodde jag inte att de skulle göra så ont som de gjorde
telefonen ringde
vi skulle åka
han skulle bli kvar

jag grät en tår eller två
i smyg.

mamma tror att jag kommer komma hem igen
och hämta honom
det tror jag med faktiskt.

det jobbigaste kommer ändå vara att lära sig leva med
att sova ensam
att han inte ligger nära
mitt hjärta blev också ledsen
det har han varit hela dagen, det gör ont.

förresten så sket det sig idag
vi packade ner allt i släpvagnen, efter många om och men.
Skulle åka iväg med det till ett garage så ingen tar mina värdefulla saker.
Hej hå pang bom krasch släpvagnen ville inte mer
gick sönder
så iväg och hyra en och min ide om att gratis var godast sprack.
packa om allt
och klockan var alldeles för mycket

nu är det väl bara att vänta ett par timmar och sen åker vi,
och ärligt jag är livrädd.
På nåt sätt blir jag inte nervös som förr
när hjärtat hoppa ur bröstet så fort jag skulle göra nåt.
Jag klarar väl mer nu
men nu känns det som jag är sju år och jag ska läsa den där boken när alla dom som redan kan läsa
lyssnar och fnissar.

nästa gång vi hörs
så bor jag inte i krillehöla mer
jag har blivit såndär vuxen människa.