kurojaki

jag vet inte
det är alltid jobbigt, men man lär sig att fungera på något sätt ändå
men så kommer dessa datum.

för exakt 3 års sen var jag så glad, jag minns det fortfarande, sådär glad man alltid var med dig, och så höll man sig glad efteråt. Jag hade absolut ingen aning om att det var sista gången jag skulle få se dig
sista gången jag fick höra din röst
se dig skratta
den absolut sista kramen

om jag hade vetat, hade jag aldrig släppt dig
jag hade kedjat mig fast i dig, vägrat se dig gå

det hugger till i hjärtat så fort jag hör ditt namn, och jag vill fortfarande inte acceptera vill inte förstå. Sorgen är väl för tung att bära, ångesten med kanske. varför jag inte gjorde något, varför såg jag inte stupet du stod framför, som du valde att falla ner i. det går aldrig att förlåta mig för det, jag klarar det inte. hur kunde jag inte se, varför var jag så blind ?

jag vet inte riktigt
men imorgon är du död igen
som alla andra dagar men imorgon spelas allting upp igen
paniken
telefonsamtalet
vetskapen att du inte finns
lever jag? överlever jag?
kan livet ge så hemska svar

jag bara saknar dig så mycket
vi som sa att det alltid skulle vara vi

men vi blev bara 17 år.
som vår sång

egentligen kanske jag öppna jag mig för mycket nu, kanske ska jag inte berätta sånt här så alla kan läsa
de är nog något jag ska ha mer för mig själv kanske, eller för någon nära
sorgen är min, på mitt sätt.
nu mumlar jag för mycket igen, jag gör sånt för ofta när jag inte sätter ord på vad jag  vill ha sagt.

mer än nu ska jag välja livet
jag lovar