kurojaki

Jag har börjat fungera som människa nu igen.
Igår så åkte jag som sagt till Stockholm, mötte upp en illution Emma (intärnt skämt kan man säga)
Vi tog oss från terminalen träffade på en vän till henne som guidade oss till rätt ställe. Där satt massa utanför och köade, men eftersom vi ansåg oss vara lite för cooola för sånt. Så gick vi fram och tillbaka längs gatan som en psykopat istället. Efter X antal försök att stå i den där kön letade vi upp en pub där var det läskigt folk. Så vi gick tillbaka och behövde först inte betala inträde för ingen satt där.

Men sen var vi väl hederliga av oss och gjorde det ändå. Det var verkligen pötthett där inne i lokalen, vi avled innan spelningen började. Vände klacken och gick till dörren och fick luft och blev kallade för emma-klubben. Vi kände oss som fem igen. Sen kom han simon nörrsvden in och hans sällskap kollade väldigt konstigt på oss.

Sen börja spelningen, jag stod där, i värmen. F var fin, jag fatta dock lite sent att det var F för den spelades akustiskt och den blev väldigt lugn. Sen bla bla bla låtarna var fina, jag hörde mer än vad jag såg. Det var för varmt nästan, men de är ju åldern som satt sina spår. Ps. hon är bättre är fin live (lite dåligt ljud bara, från vår ljudvinkel) 

Efter spelningen fick jag en lång svettig kram av lasse, han var rätt schvett så min tröja blev fuktig. Det regna och vi drog vidare till kvarnen, där hitta vi inte ingången nästan. Det var kul, träffade lite folk. Några dryga stockholmare gav oss en dikt, min handlade mest om en randig tröja och en blöja. Vackert? 

Sen ramla Emmas frieri in där, markus fagervall. Han var en smula full, och det var en jävla stor smula. Dom där ögonen kunde inte få sig någon kontakt. Det var lite intressant, jag skratta nog mest. Typ skämt om bajs, brutna näsor och annat skoj. HAHA. Lassebrasse var också full, han såg rätt förvirrad ut och jag skratta. Elak som jag är. Sen stängdes  det och vi sa hejdå och nu var det dags att hitta till sj:andet. Men vi hade tre timmar på oss tills tågen gick, så stressat var det inte. 

Nu är jag detaljerande här.
Men vi visste inte hur vi skulle gå så vi fråga en kille, som visade sig vilja vara  vår guide. Vi var lite skeptiska, var han vår mördare eller hur skulle detta sluta. Han visade oss en fin bild av stockholm, söder kanske det var jag minns inte så väl. Men fint var det! Sen vandrade vi vidare mot vår hållplats, satte oss på bussterminalen. Emma la sig ner och "SÄtt dig upp!" kom en vakt och sa. Och ännu tröttare blev vi.

Vår mördare/guide hängde fortfarande efter oss, vi ville sova. Tågen kom, vi sa hejdå, jag satte mig på tåget, kände mig skabbigast ever, sov och kom fram, gick långt. Kom hem, och vilade och nu börjar jag fungera igen.
Det blev inte som vi hade tänkt oss, men det var fan kul ändå! (:

synd bara att nästa gång kommer va om ett år, de känns hårt.
Det känns lite jobbigt att säga emma hela tiden, för det känns som jag pratar om mig själv i andra person.
Fast allt var ju bara en illution. MOhahahahah.