kurojaki

Det är först nu som jag känner mig som emma,
jag tror jag håller på att växa upp, för börjar
känna mig som en individ, jag är varken någons dotten,
någons syster, barnbarn, börda, kladdkamrat eller nåt sånt
Jag är Emma, och jag kan tänka, ha egna åsikter och leva MITT Liv
försöker inte vara någon annan eller nå någon annans idealliv

det låter kanske konstig,
självklart har jag varit Emma hela tiden, men är väl först nu jag tillåter
mig att vara vad jag vill vara,
det går inte alltid bra, rätt eller ens perfekt som det alltid ska vara,
men det är okej ändå

jag får säga dumma saker, behöver inte skämmas i flera år för det
jag får verka blåst, jag är ju ändå det i grund och botten, men det är okej, för det är jag
och genom att jag kommit fram till det måste jag ju ändå ha några hjärnceller kvar
den här sommaren har jag tagit sjukt många seg framåt
utvecklats som människa

Är det nu livet börjar?
Jag ska leva nu, precis som jag vill.