kurojaki

plötsligt slog det mig, att trots att ha sån otur
så har jag ändå väldig tur
eller någon som vakar över mig där på axelkanten
för två månader sen satt jag på en moped å kraschade
utan hjälm, utan att få en skråma

idag satt jag i en bil som jag nära hamna i diket med
som jag dessutom hade glömt bältet i
men klarade mig utan en skråma

på nåt sätt tror jag och hoppas
att det väntar nåt stort i livet, att världen behöver mig till nåt
och därför klarar mig ur såna här situationer
på ett sånt lyckligt sätt.

När natten är sådär skitjobbig för kroppen säger emot
och du sover minimalt
och sedan ska jobba ett 13 timmars pass

då är det fint att få hur många kramar som helst,
om dem visste hur mycket de hjälper mig att tycka om mig själv
helt jävla obeskrivligt

jag brukar ta mig en promenad,
och insett att stan är liten
och att jag har minnen runt nästan varje gatuhörn
jag vet inte om det är jag som är gammal
eller om jag kanske bara känner mig nostalgisk
(för det var ändå ett par år sen jag vandra runt såhär i staden)

liksom i det huset rökte jag första gången
eller i det huset kände jag mig utanför
parkeringshuset där vi sprang omkring, hittade ölflaskor
smakade på öl för första gången
där cyklade jag omkull
eller där spelade jag fotboll
eller där bodde den där snygga killen jag var så kär i,
trots jag vinglade omkring på osäkra barnsben

ja minnen är fina att ha, å de blir fler och fler