kurojaki

Min Hjälte!

Vi har alltid haft ett speciellt band hon och jag,
jag vet inte hon har alltid funnits där,
alla dom gångerna sa att han ville ta hand om mig, var det till
henne jag for.

Hon är den starkaste kvinnan som finns,
hon bär åt oss alla,
och jag älskar att höra hennes historier
som bevisar hennes styrka

om jag ens är hälften av vad hon är, skulle jag vara nöjd.
Det var till henne jag rymde i min ungdom
när allt var skit,
jag gör nog det fortfarande
Hon är ändå den enda som vågar fråga om det otillåtna.

Men när man ser sorgen i ögonen,
rädslan över att hon ska förlora sin andra hälft
då skär det i hjärtat, och man kan inte göra ett skvatt

Tiden står inte på vår sida,
men det gör kärleken.
Tack!

egentligen vill jag skriva nåt såhär jätteglatt
för det är på tiden
så skriver såhär
mitt öga och min förkylning har läkt

bra det

sexton dagar utan mitt hjärta,
klart jag känner mig trasig

Drömde att jag var smal i natt
sen vaknade och insåg att så var det inte.
Sitter här med min lånade dator,
väntar på mitt läkarbesök,
sen ska jag träna, om läkaren tillåter det vill säga.
Men det tror jag.

Annars ja,
jo, just det, det ringde på min mobil i helgen
det var visst porttelefonen i sundsvall
min gamla lägenhet,
de borde kanske ändra det känner jag?

ska försöka vara glad nu förresten
för trots allt
livet fortsätter ju, fast allt är skit

jag hatar att komma hem och inte möta ditt glada ansikte
jag hatar att inte sova bredvid dig
jag hatar att vakna och inte se att du krypit upp till kudden
jag hatar att vid varje måltid sparar jag en bit mat till dig
jag hatar att tappa mat på golvet, och att det sedan ligger kvar
jag hatar att se dina matskålar som aldrig töms
jag hatar att inte kunna gå dom där trista promenaderna i regnet
jag hatar att inte kunna se din glädje av att du kan reta mig för att du har ett ben
jag hatar att ingen tar all plats i sängen
jag hatar att ingen försöker pussa mig, och aldrig mer få känna den fräna andedräkten
jag hatar att ingen ligger på mina kläder
jag hatar att ingen älskar mig sådär otroligt högt, som om jag är hela hans värld
jag hatar att ingen sitter bakom mig när jag lagar mat
jag hatar att ingen hjälper mig att tugga med synen när jag äter
jag hatar att jag inte har någon att reta eller säga att jag älskar honom
jag hatar att aldrig mer få se sorgsenheten i dina ögon när jag lämnar dig, eller glädjen när vi ses
jag hatar att du inte flyttar dina matskålar över hela lägenheten när dom är tomma
jag hatar att inte ha torrfoder överallt
jag hatar att det inte är grusit i sängen

men mest av allt så hatar jag
att gråta och aldrig mer bli tröstad av dig
en kram
eller bara gömma mig i din päls