kurojaki

ibland mår man bra,
ibland mår man skit
det är så livet är uppbyggt,
man måste må bra för att orka all skit
man måste må skit för att inse när man mår bra

i höstas,
då mådde jag så jävla bra,
kändes som jag kunde vinna varje krig mot mig,
men rädslan finns alltid där,
"såhär bra får man inte må, man får inte vara för säker"
så fungerar inte livet
men jag levde, jag levde verkligen, på riktigt

men sen kom vintern med all sin skit
sen förlorade jag ännu en gång, en bästa vän
tappade ungefär halva min bekantskap samtidigt
tappade ungefär halva mig

alla hanterar sorg olika
sorg går inte att stressa sig igenom
men till slut vänder det,
det svarta ljusnar, skratten känns lite mer på riktigt, och livet är som det ska vara

sen vaknar det där hoppet till liv,
tar åt sig glädjen som faktiskt rinner igenom ens vardag
som man aldrig riktigt såg

vi är inga superhjältar
inga fantasier
inga seriefigurer
vi är människor, med känslor, med up and downs
vi växer, lär oss, lever.

(det här är en slags peppning till mig,
och alla andra vilsna själar där ute
ödlsa ingen tid att hata dig själv, du är underbar
hur jävla sorgsen, glad, förtvivlad, eller lycklig du än är)

livet är bättre om du finns
för någon
för många
för dig själv